Blogginlägg C: Litterär journalistik

Boken ”I dödens väntrum” är en reportagesamling av Christer Berglund. Läsaren möts av 15 reportage av olika form, längd och innehåll. Gemensamt för alla är den berättartekniken som Berglund gjort till sin. Istället för att skriva i vanlig, journalistisk form använder Berglund sig att en stil inspirerad av sagor och litteraturen så kallad new journalism. Ofta inleds reportagen med en presentation av huvudpersonen och en introduktion till konflikten som texten kretsar kring. Berglund beskriver sedan händelserna som om han själv varit med och sett på. Det vimlar av detaljer, bilder, tankar och intryck. Information och fakta smygs in i berättelsen nästan utan att läsaren noterar det. Citat från olika intervjuer blandas ihop till en sammanhängande historia med dialoger och betraktelser. Mer saga än den journalistik vi är vana vid från tidningarna.

I förordet till boken hyllar Martin Jönsson, redaktör och medieanalytiker på Svenska Dagbladet, Christer Berglund och begreppet New journalism. Jönsson beskriver Berglunds journalistik med uttryck som ”för bra för att vara sann” och ”journalistik större än det mesta vi kunnat läsa i Sverige de senaste 30 åren”. I bokens prolog beskriver Berglund själv sin skrivprocess; ”samma jävla journalistiska schabloner att stånga pannan blodig emot. Helvetet som föder berättelsen. Stickspåren, exaktheten i detaljerna och den avslöjande nyheten som ingen kvällstidningsreporter lyckas hitta i texten”. Förnyelse och new journalism i all ära. Själv är jag tveksam till om jag verkligen tycker att Christer Berglunds texter är journalistik. Låt mig ge ett exempel. Det första ”reportaget” i boken, ”Timo Koskis galna dans”, handlar om en full, drogpåverkad man som släpar sig hem från krogen. Berglund beskriver Koskis vandring genom staden och hur en man kommer fram och börjar tafsa på honom. I raseri drar Koski fram en kniv och hugger ihjäl mannen. Längre fram i historien kommer det sedan fram att detta är Koskis egen version av händelsen. Kamrater och bekanta till den döde säger att deras vän aldrig skulle ha agerat på det här sättet. Koski själv erkänner att han var hög på amfetamin och endast minns händelsen suddigt. Hur kan Berglund då ge en detaljerad, exakt bild av hur mordet gick till? Inte förränn i slutet av texten kommer ifrågasättandet. Talar Koski verkligen sanning? Var det kanske så att mordet var oprovocerat? Problemet här är att har läsaren redan blivit allt för bekant med Koskis version. När jag bläddrar igenom boken associerar jag genast texten med ”han som stack ned en homosexuell som tafsade”.

Så vitt jag vet är grunden till all journalistik ett oberoende och ett sökande efter sanningen. Reportaget är visserligen unikt då reportern själv kan lägga in betraktelser – men kan en hel rekonstruktion, byggd på flyktiga, partiska minnen verkligen räknas som betraktelser? Jag tycker inte det. Att kalla ”I dödens väntrum” för journalistik är att föra läsaren bakom ljuset. Boken är ingen sanning. Det är journalistiska intryck som skrivs till en historia där spänning går före sanning.

Jan Gradvall på Sydsvenskan är en av de journalister som är mest positiva till begreppet new journalism, att blanda journalistik och litteratur. Han pekar på arbetssättet, intervjun och researchen, som den faktor som göra att denna typ av litteratur kan kallas journalistik. För att kunna skriva inifrån människors huvud behövs det en hel del research. Åtskilliga intervjutillfällen, ett stort mått av förtroende och en villighet hos intervjuobjektet. Jag kan håller med om att new journalism bygger på ett kanske i många fall djupare och mer noggrant researcharbete än vanliga journalistik. Detta borde anses som positivt. Men, och det är ett stort men. När man börjar gräva i folks minnen får man alltid en subjektiv bild, medvetet eller omedvetet. Musiker och kändisar kanske gärna berättar om sitt liv – men hur villiga är åtalade att erkänna sina brott? Jag drar åter igen paralleller till historien om Timo Koski. Han berättade sin subjektiva sanning. En sanning kantad av sprit, droger och minnesluckor. Ändå är det hans sanning som lyfts fram som den ultimata sanningen.

En fråga som man måste ta ställning till när man talar om sanning är om det verkligen finns en ultimat sanning. Är journalistik i sin traditionella form helt objektiv? Kan man överhuvudtaget skriva helt objektivt? Naturligtvis inte. Alla nyheter, reportage och artiklar fläckas mer eller mindre av åsikter och tankar. Om det inte finns någon objektivitet, hur kan jag då hävda att den litterära journalismens sanning är för partisk? Anna Jungstrand, Svenska dagbladet, påpekar det bisarra i att all sanning om en enda person skulle kunna rymmas i ett litet reportage. Någonstans måste journalisten göra ett aktivt val och välja bort egenskaper, citat och händelser. Det gäller både i den litterära- och journalistiska journalistiken. Idealistisk som jag är vill jag ändå på något sätt krampaktigt hålla kvar vid tanken på en objektivitet och en ultimat sanning. Även om man inte kan skriva helt objektivt så borde det ju vara mer korrekt att journalisten skildrar saker ur sitt eget perspektiv, och på så sätt klargör för läsaren att detta är just hans bild av verkligheten. När man istället lever sig in i de utsattas roll och tolkar deras uttryck, då är det inte längre en tolkning. Det är en sanning som läsaren matas med. ”Såhär är det, inget annat!”