Hur mycket får man säga och skriva i media? Vad är relevant? Vem bestämmer vad som är rätt och fel? Varför är kvällstidningarna mycket snabbare med att lämna ut namn och bild, medan TV och radio väntar in i det sista?
Vad som publiceras styrs av etiska regler som fattas av pressens huvudorganisationer. I teorin är detta snarare en hederskodex som media valt att sätta upp för att hålla hög kvalité och ett stort förtroende hos läsarna, än riktigt regler. För att se till att reglerna efterföljs finns Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd till hands (gäller trycka medier).
Reglerna om vad som publiceras brukar kallas publicitetsreglerna och slår fast följande:
- Ge korrekta nyheter
- Var generös med bemötanden
- Respektera den personliga integriteten
- Var varsam med bilder
- Hör båda sidor
- Var försiktig med namn
Att ge korrekta nyheter kan tyckas som en självklarhet. Med detta syftar man också på vikten av att noga kontrollera faktauppgifter och uttalanden. Det rör sig också om rent formella grejer, som att löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i det som skrivits. Samt att bilder och illustrationer inte användas på ett vinklat sätt.
Om något trots allt går fel är det viktigt att bemöta kritiken. Den tidning som har publicerat falska uppgifter har en skyldighet att också ta på sig ansvaret och erkänna att man hade fel. Den som känner sig kränkt eller förtalad har rätt att göra sin åsikt hörd eller få ett skriftligt upprättande tryckt i tidningen. Rättelser ska ordnas snabbt och inte ”gömmas undan”. Samma gäller klargöranden och åsikter från Pressens Opinionsnämnd.
Respekt för den personliga integriteten är viktigt för att tidningarna inte ska bli ett centrum för fördomar och smutskastning. Behöver verkligen svenska folket veta att knarklangaren bodde på Centralgatan i Uppsala? Eller att hans båda barn har dåliga betyg? Etiken säger att man ska låta bli att publicera sådan som inte är av direkt allmänintresse. Vad som betraktas som allmänintresse är dock en gråzon. Etiken säger dessutom att man är försiktig vid självmord och alltid bör visa anhöriga största möjliga hänsyn. Andra saker som i det längsta skall utlämnas är uppgifter om etnicitet, kön, nationalitet, yrke, politiska åsikter, religion och sexuell läggning eftersom dessa helt saknar relevans för nyheten.
Att vara varsam med bilder och att höra båda sidor säger i mångt och mycket sig självt. Det är direkt olämpligt att publicera en närbild på en man som dött i en trafikolycka eftersom detta genast möjliggör identifiering. Använder man sig av montage eller annan förvägning av bilden ska detta redogörs för att undvika missförstånd hos läsaren. I debatter är det viktigt att man låter båda sidor komma till tals innan man går ut med en nyhet. Medierna själva måste hålla en neutral position i en tvist och inte ta parti för den ena parten.
Frågan om att publicera namn är alltid en svår fråga på redaktionerna. När är allmänintresset så stort att alla behöver få veta vem den utpekade är? Kan en tidig namnpublicering göra att ett brott blir lättare att reda upp? Vad händer den som blir felaktigt utpekad? Vilka konsekvenser kan det få om man inte publicerar namn? Tumregeln är att offentliga personer med viktiga roller i samhället behöver göra mindre för att synas. Politiker har trots allt utsetts genom folkets förtroende och att inte granska dem mer ingående vore i det närmaste ett brott mot demokratin.
För en tid sedan uppmärksammade Sveriges Radio program Medierna fenomenet om vad som skrivs i media. Som exempel tog man upp ett mord i Malmö. En öppet homosexuell man hade mördats i sin lägenhet. Två muslimska killar, 17 och 15 år gamla, har setts i trappuppgången. Killarna häktas och erkänner att de varit i lägenheten men inte att de utfört mordet. Det visar sig att 17åringen har en blogg på internet där han skriver om religion ur en mer extrem vinkel. På internet börjar ryktet om hatbrott spridas. Åklagaren avfärdar detta och säger att det rör sig om ett mer ”vanligt” mord.
Vad är egentligen av allmänintresse i det här fallet? Mordet i säg är inget extremt. Mannen har knivskurits till döds. Det finns inget motiv som kan lyftas fram. Ryktet om hatbrott skulle självklart vara ordinärt, men åklagaren avfärdar detta. Är det relevant att mannen var homosexuell? Är det relevant att pojkarna är muslimer och den ena av dem driver en extremistisk blogg? Bör man namnpublicera?
Eftersom åklagaren avfärdar hatbrott ansåg Sydsvenskan att det inte fanns någon mening med att lyfta fram offrets sexuella läggning och pojkarnas religion. Mordet behandlas som vilket mord som helst. Aftonbladet gjorde istället tvärtom och publicerade allt. Man saxar citat från pojkens blogg, gör personporträtt där killarna framställs som muslimska extremister och drar paralleller mellan religionen och hat mot homosexualitet. Ingen tidning väljer att namnge pojkarna.
Vilken tidning gjorde rätt? Undanhöll Sydsvenskan viktig information genom att inte berätta alla detaljer? Gjorde Aftonbladets egna paralleller att allmänheten fick fel bild av ungdomarna och motivet till brottet? Hur mycket får man anta i media? Hur mycket får man utelämna? Det enda som kan konstateras är att Sydsvenskan höll fast hårdare vid de etiska reglerna och därför fick en mer rättvis bild av brottet. Aftonbladet satsade på ”skvallerjournalistik” och sålde antagligen fler lösnummer, men vilken tidning får högst trovärdighet i slutändan?
Personligen håller jag mer på Sydsvenskan. Jag tror att det är viktigt att media inte drar förhastade slutsatser och speciellt inte om dessa slutsatser redan avfärdats av någon som är insatt i brottet (som åklagaren i det här fallet). Allmänheten blir inte mer upplyst för att de får reda på att den mördade var homosexuell. Det har inget som helst med saken att göra! Att pojken drev en islamistisk blogg är inte heller relevant om det inte direkt kan kopplas till mordet. På sikt tror jag att "skvallerjournalistik" skadar mer än den tillför. Hamnar lösa rykten och antaganden på löpsedlarna har det definitivt gått utför med nyhetsförmedlingen. Vem kan i längden lita på en tidning som grundar sina nyheter på skvaller och lögner?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
De jag skall kommentera har inte lagt ut några inlägg ännu, så jag väljer ditt i stället.
Jag håller med dig om det mesta i inlägget. Däremot tycker jag inte att det är irrelevant att publicera att det kunde vara fråga om ett hatbrott, även om det inte fanns klara belägg för att så var fallet. Både när det gäller våld mot kvinnor och mot homosexuella finns det en tendens att inte se de strukturella orsakerna till våldet, att reducera det till att bara gälla de inblandade. Polisen är naturligtvis försiktiga och vill inte säga för mycket. Skall media bara skriva det som polisen säger så tycker jag inte att de fyller sin uppgift. Därmed inte sagt att de skall gå ut och säga att det är ett hatbrott, men att peka på det som ett av flera möjliga motiv tycker jag är högst relevant.
Cecilia
Hej Carin*,
jag kan bara hålla med dig i ditt resonemang kring vad Sydsvenskan, respektive Aftonbladet, valde att publicera om Malmö-mordet. Kvällspressens sensationslystna och snedvridna ”journalistik” är snart att betrakta som lika opålitlig som den hos damtidningar. Jag tillhör inte dem som vill ägna tid åt eller betala för skvaller (det finns ju gratis på nätet om inte annat). Spekulationer i media ser jag som ganska meningslöst. Det är dessutom ofta direkt skadligt för rättsväsendets arbete – i förlängningen för var och en av oss.
Annika,
journalistkollega på KAU
(* Jag kommenterar din blogg då de jag skulle ha kommenterat saknas/ej har bloggat B-uppgiften än.)
Jag håller med dig på många aspekter. Och jag tycker också att det känns orelevant att hänga ut killarna så mycket som Aftonbladet gör. Och jag tycker också att man bör följa polisen, delvis. Dock kan man inte helt utesluta hatbrottsmotivet och därför man även ta upp det, men inte grunda hela artikeln på det.
Tack för alla kommentarer! Kul att ni reagerat på tyckt olika om frågan om att publicera aspekten om hatbrott.
Jag vill bara förtydliga och säga att jag naturligtvis inte tycker att media ska vara direkt undergiven polisen och rättsväsendet. Att man får skriva vad man vill är viktigt!
När jag skrev inlägget gjorde jag bedömningen att det i det här fallet inte tillförde något till fallet eftersom åklagaren tydligt dementerade det. Jag kan nu i efterhand hålla med er lite, att totalt utesluta hatbrottet kanske är väl grovt. Att möjligheten nämnts och diskuterats hade inte varit fel. Däremot tycker jag inte att hela grejen skulle vinklats åt det hållet.
Hejsan Carin!
Skoj att läsa dina tankar kring det här. Själv är jag konfunderad kring det här med allmänintresse. Hur ska man egentligen definiera det?
Du skriver att det vore ett brott mot demokratin att inte granska politiker, frågan är då vem som granskar medierna? I dagens informationssamhälle skulle jag vilja säga att de har minst lika stor makt som politikerna.
Tyvärr tror jag inte att gemene man reagerar som du, att trovärdigheten minskar för de som publicerar "skvallerjournalistik". Många sväljer allt och förutsätter att det de läser i tidningen är sant. Om de då bara läser Aftonbladet får de kanske aldrig veta att det egentligen inte fanns några bevis för att det rörde sig om ett hatbrott.
Ha det fint!
Hälsar Lina J
Hejhej,
de jag egentligen ska kommentera hittar jag inga bloggadresser till så jag kommenterar din istället!
Jag tycker att ditt inlägg var väldigt bra skrivet! Enkelt att följa med i din resonemang och en tydlig framställning av problematiken.
Håller med dig om att man ska publicera alla uttalanden som görs av polis och myndigheter, men kanske tycker jag att man ändå ska vara noga med att lägga fram andra möjliga teorier!
Trevlig helg,
Charlotte H
Skicka en kommentar