De sista åren har det blivit allt mer uppenbart att de traditionella medierna inte längre har ensamrätt på rollen som allmänhetens språkrör och företrädare. Det talas om ett antal sociala medier. Enligt vissa hotar de att ödelägga hela mediebranschens trovärdighet. Enligt andra är de en frisk fläkt, en räddning i djungeln av skvaller och kändisreportage. Det är bloggarna jag pratar om. Och Twitter, wikier, nätforum och åter bloggar. Medier där den vanlige Svensson kan göra sin röst hörd.
Större delen av världens journalistkårer kryper i detta ögonblick ihop på golvet i ett försök att ignorera det nya, otäcka mediet. Andra står upp och skriker högt. ”Bloggar förstör vår yttrandefrihet!” ”Wikipedia är en plats för lögnaktighet och konspirationsteorier!” ”Journalistik kräver RIKTIGA journalister!” Påståendena är många och inte alltid helt välgrundade. Journalister brukar i regel kallas för världens mest konservativa yrkeskår. Argumentet är stenhårt: ”bra journalistik förändras inte med tiden!”. Sant. Och falskt. Hur många journalister anser idag att radio är dålig journalistik? Ekot på SR har flera år i rad utsetts till den nyhetsrapportering som människor har högst förtroende för. På andra plats kommer SVT's Aktuellt. Både TV och radio är nymodigheter som har funnit i drygt 100-150 år. Ropen borde istället lyda: ”bra journalist förändras – men inte syftet”. Att journalistik ska vara oberoende, sann och relevant är viktigt vilket medie man än väljer.
Naturligtvis finns det journalister som gillar läget och använder bloggen som ett redskap. Jessica Ritzén på Aftonbladet ägnade en hel månad åt att blogga om sitt liv som socialbidragstagare. Hon övertygades om att bloggen är ett redskap som media kommer att dra mer nytta av i framtiden. Tvåvägskommunikationen är en viktig faktor. Under sina 30 dagar möttes hon av enorm respons från läsarna. Många berättade sina egna erfarenheter, bidrog med förslag till lösningar och engagerade sig i debatten. Ritzén påpekar att kontakten med läsarna ledde in henne på spår som hon inte själv hade hittat.
Hon är inte ensam. Det vimlar av tyckare, med och utan professionalism, som förespråkar den tvåvägskommunikation de sociala medierna ger. Forum och bloggar kan fungera som kontakter mellan vanliga människor och journalistkåren. Genom att läsa bloggar och hänga på forum får journalisten snabbt nys om vad människor vill läsa om. Vad gör dem upprörda? Vad engagerar? Vad är det de inte förstår? En större förståelse mellan grupperna leder på sikt till en mer engagerad publik. Vem skulle inte lusläsa tidningen om allt som skrev riktades just till dig? Här kommer också kritiken mot journalistyrket in. Mediamänniskorna sitter på sina höga hästar och har ingen kontakt med omvärlden. I takt med att skribenterna får mindre tid till varje text sjunker och kvalitén och på den vägen även förtroendet för media. Den riktigt kritiska sträcker sig så långt som att icke-journalisterna (här menas bloggarna och andra närskribenter) gör ett bättre journalistiskt arbete än de utbildade journalisterna!
Vad säger de stora experterna? I boken The Elements of Journalism skriver Bill Kovach och Tom Rosenstiel om journalistikens vara och inte vara. Boken är resultatet av ett samarbete i nätverket The Commitee of Concerned Journalists, en grupp av USAs mest framstående journalister. Boken är att betrakta som något av en bibel inom mediabranschen. Herrarna börjar med att slå fast 10 grundläggande element för journalistik. Bland annat nämns plikten att berätta sanningen, att vara lojal mot medborgarna och att vara självständig från ekonomiska och politiska bojor. De konstaterar att media måste använda sitt samvete.
I boken dras slutsatsen att de traditionella medierna inte längre har rollen som väktare i informationsvärlden. Det en tidning väljer att inte publicera kommer ändå att finnas till allmän beskådan på internet. Informationen är numera så fri att alla kan ta del av den, men eller utan medias hjälpande hand. Varje medborgare sätter sålunda ihop sin egen journalistik. Numera är varje informationskonsument sin egen efterforskare, redaktör och korrespondent. Det är upp till varje individ att läsa, gräva, granska och nyhetsvärdera – allt efter eget huvud. Kovach och Rosenstiel tycker att den nyvunna informationsfriheten är bra. De går till och med så långt att de hävdar att media har en skyldighet att lära människor hur de ska hantera denna nyvunna roll. Media behöver upplysa om nyhetsvärdering, källkritik och lobbying. Utrusta medborgarna med de verktyg som behövs för att överleva i dagens informationstäta samhälle.
The Elements of Journalism lyfter fram ett mycket tänkvärt citat: Det viktiga är inte vem som är journalist – utan vad som är journalistiskt. Modesidorna i Expressen är ungefär lika icke-journalistiska som Blondinbellas blogg. Åh andra sidan betyder det också att det finns en hel del duktiga bloggare där ute som gör ett lika bra (kanske till och med bättre) journalistiskt jobb som de professionella journalisterna. Alla har kan vara journalister – även om alla inte är det. Det journalistiska ligger i hur och i vilket syfte något publiceras. En bloggare som sammanfattar politiska dokument i syfte att upplysa och förklara är alltså lika mycket journalist som den utbildade som gör det. Oavsett medium. Den blogg/wiki/forum som följer alla de journalistiska elementen och obundet, opartiskt levererar seriösa och relevant texter som inte påverkats eller försöker manipulera bedriver alltså sann journalistik. Den tidning som undviker att kritisera sina sponsorer gör det inte.
måndag 11 maj 2009
torsdag 23 april 2009
Blogginlägg D: Kampanjjournalistik
”Befria Dawit Isaak!”, ”Nej till FRA!” och ”Stoppa utvisningen av sjuåriga Muhammed!”. Löpsedel efter löpsedel, mittuppslag efter mittuppslag. Är det bara jag som upplever att den så kallade kampanjjournalistiken dyker upp allt mer frekvent i media? På de drygt fyra månaderna som gått av 2009 har kvällstidningarna fullständigt hjärntvättat oss med åsikter. Vi ska skriva under protestlistor, mailbomba riksdagshuset, köpa nålar för att minska barnarbetet och sluta använda dunkuddar för fåglarnas skull. Det är med ett visst mått av hatkärlek som jag surfar in på Aftonbladets nätupplaga och möts av fler uppmaningar; denna gång ska jag skriva under för att befria en fängslad journalist.
För att bena upp mina något motstridiga känslor inför fenomenet kampanjjournalistik börjar jag med det positiva. Det känns på något sätt lite vackert att en hel tidning viger bästa nyhetsplats i det ädla syftet att hämta hem Dawit Isaak till Sverige. Mannen i fråga har suttit i fängelse i åtta år. Brottet? Han skrev kritiska artiklar om regimen i Eritrea. Den svenska regeringen har utövat så kallade ”tysta påtryckningar” för att få honom utelämnad till sitt hemland. Inget har hänt. Någon högt uppsatt tidningsman i vårt avlånga land tröttnar på de verkningslösa åtgärderna och startar en kampanj där han/hon uppmanar allmänheten att skriva på protestlistor som ska användas för att sätta press på regeringen, EU och världen. Ädelt och vacker – journalistik när den är som bäst. Eller?
Den mediekritiska finner inte alls något vackert i detta ädla mediedrev. Kampanjer ÄR faktiskt ensidig opinionsbildning på (bästa) nyhetsplats. Hör ensidig opinionsbildning hemma i oberoende journalistik? Svaret blir ett otvetydigt nej. Objektivitet och en strävan efter att skildra båda sidor borde sitta i ryggmärgen hos varje journalist. Att partiskt skildra vissa händelser är inte bara ett stort maktmissbruk från medias sida, det är även ett sätt att långsamt och bit för bit urholka allmänhetens förtroende. Sedan ska vi inte tala om den fördummande aspekten av det hela. Även en medelmåttig medel-Svensson borde har förmågan att förstå att till exempel barnarbete är dåligt och bör undvikas. Detta utan att media behöver slå påståendet i huvudet på honom och vifta med ett par protestlistor framför hans ögon. Kampanjjournalistik fördummar.
Den som råkar stå på den ”opopulära sidan” i ett mediedrev modell kampanj har det inte lätt. Ofta har han/hon inte ens förtjänat media och läsarnas hat och förakt.. Låt mig dra ett exempel. Vid en järnvägsövergång i den lilla staden Lillstad blir tre personer överkörda varje år. De lokala tidningarna bestämmer sig för att dra igång en kampanj för att få övergången ombyggd till tunnel. Massor av glada invånare engageras – vem vill bli överkörd av tåget? Politikerna fullkomligt dränks i hatbrev och ovett. Låt oss nu tänka efter lite. Varför bygger inte staden om övergången? Är det så att kommunfullmäktige råkar bestå av ett par ovanligt blodtörstiga politiker som älskar att se sina invånare massakeras? Det scenariot är inte så troligt. Sanning är nog istället att pengarna lades på att bygga om en väg där 10 personer dog varje år. En mycket värre dödsfälla. Varför ”glömde” media att nämna den lilla detaljen?
Grundtanken med journalistik är och bör förbli objektiviteten. Strävar man efter sanningen skildrar man båda sidor av problemet och låter läsaren dra sin egen slutsats. Många människor har förmågan att ta saken i egna händer. Om Lena 48 år fortfarande tycker att Dawit Isaak ska frias efter att hon läst om alla parter är det helt fritt fram för henne att starta sin egen kampanj. Hon kan samla ihop namn, skicka brev till riksdagen eller starta en demonstration. MEN hon ska göra det av fri vilja och engagemang. Inte för att Aftonbladet talat om för henne att det är det rätta att göra.
Låt oss inte urholka vår fina pressfrihet genom att bombardera läsarna med partiska artiklar på nyhetsplats. Hur ädelt syftet än må vara. Missförstå mig rätt: jag tycker inte att det är rätt att Isaak hålls fången i Eritrea. Men nyheter är nyheter. Nyheter är opartiska. Läsaren kan dra sin egna slutsats. Läsaren kan fatta egna beslut. Kampanjjournalistik må vara ädel och ha vackra syften. Den journalist som känner att partiskheten kliar i fingrarna har fritt fram att yttra sina åsikter i en ledare eller krönika. Långt borta från de objektiva nyheterna som bygger vårt fria, demokratiska samhälle. Maktmissbruk från medierna gynnar ingen. Varken läsaren, journalisten eller Dawit Isaak!
För att bena upp mina något motstridiga känslor inför fenomenet kampanjjournalistik börjar jag med det positiva. Det känns på något sätt lite vackert att en hel tidning viger bästa nyhetsplats i det ädla syftet att hämta hem Dawit Isaak till Sverige. Mannen i fråga har suttit i fängelse i åtta år. Brottet? Han skrev kritiska artiklar om regimen i Eritrea. Den svenska regeringen har utövat så kallade ”tysta påtryckningar” för att få honom utelämnad till sitt hemland. Inget har hänt. Någon högt uppsatt tidningsman i vårt avlånga land tröttnar på de verkningslösa åtgärderna och startar en kampanj där han/hon uppmanar allmänheten att skriva på protestlistor som ska användas för att sätta press på regeringen, EU och världen. Ädelt och vacker – journalistik när den är som bäst. Eller?
Den mediekritiska finner inte alls något vackert i detta ädla mediedrev. Kampanjer ÄR faktiskt ensidig opinionsbildning på (bästa) nyhetsplats. Hör ensidig opinionsbildning hemma i oberoende journalistik? Svaret blir ett otvetydigt nej. Objektivitet och en strävan efter att skildra båda sidor borde sitta i ryggmärgen hos varje journalist. Att partiskt skildra vissa händelser är inte bara ett stort maktmissbruk från medias sida, det är även ett sätt att långsamt och bit för bit urholka allmänhetens förtroende. Sedan ska vi inte tala om den fördummande aspekten av det hela. Även en medelmåttig medel-Svensson borde har förmågan att förstå att till exempel barnarbete är dåligt och bör undvikas. Detta utan att media behöver slå påståendet i huvudet på honom och vifta med ett par protestlistor framför hans ögon. Kampanjjournalistik fördummar.
Den som råkar stå på den ”opopulära sidan” i ett mediedrev modell kampanj har det inte lätt. Ofta har han/hon inte ens förtjänat media och läsarnas hat och förakt.. Låt mig dra ett exempel. Vid en järnvägsövergång i den lilla staden Lillstad blir tre personer överkörda varje år. De lokala tidningarna bestämmer sig för att dra igång en kampanj för att få övergången ombyggd till tunnel. Massor av glada invånare engageras – vem vill bli överkörd av tåget? Politikerna fullkomligt dränks i hatbrev och ovett. Låt oss nu tänka efter lite. Varför bygger inte staden om övergången? Är det så att kommunfullmäktige råkar bestå av ett par ovanligt blodtörstiga politiker som älskar att se sina invånare massakeras? Det scenariot är inte så troligt. Sanning är nog istället att pengarna lades på att bygga om en väg där 10 personer dog varje år. En mycket värre dödsfälla. Varför ”glömde” media att nämna den lilla detaljen?
Grundtanken med journalistik är och bör förbli objektiviteten. Strävar man efter sanningen skildrar man båda sidor av problemet och låter läsaren dra sin egen slutsats. Många människor har förmågan att ta saken i egna händer. Om Lena 48 år fortfarande tycker att Dawit Isaak ska frias efter att hon läst om alla parter är det helt fritt fram för henne att starta sin egen kampanj. Hon kan samla ihop namn, skicka brev till riksdagen eller starta en demonstration. MEN hon ska göra det av fri vilja och engagemang. Inte för att Aftonbladet talat om för henne att det är det rätta att göra.
Låt oss inte urholka vår fina pressfrihet genom att bombardera läsarna med partiska artiklar på nyhetsplats. Hur ädelt syftet än må vara. Missförstå mig rätt: jag tycker inte att det är rätt att Isaak hålls fången i Eritrea. Men nyheter är nyheter. Nyheter är opartiska. Läsaren kan dra sin egna slutsats. Läsaren kan fatta egna beslut. Kampanjjournalistik må vara ädel och ha vackra syften. Den journalist som känner att partiskheten kliar i fingrarna har fritt fram att yttra sina åsikter i en ledare eller krönika. Långt borta från de objektiva nyheterna som bygger vårt fria, demokratiska samhälle. Maktmissbruk från medierna gynnar ingen. Varken läsaren, journalisten eller Dawit Isaak!
onsdag 1 april 2009
Blogginlägg C: Litterär journalistik
Boken ”I dödens väntrum” är en reportagesamling av Christer Berglund. Läsaren möts av 15 reportage av olika form, längd och innehåll. Gemensamt för alla är den berättartekniken som Berglund gjort till sin. Istället för att skriva i vanlig, journalistisk form använder Berglund sig att en stil inspirerad av sagor och litteraturen så kallad new journalism. Ofta inleds reportagen med en presentation av huvudpersonen och en introduktion till konflikten som texten kretsar kring. Berglund beskriver sedan händelserna som om han själv varit med och sett på. Det vimlar av detaljer, bilder, tankar och intryck. Information och fakta smygs in i berättelsen nästan utan att läsaren noterar det. Citat från olika intervjuer blandas ihop till en sammanhängande historia med dialoger och betraktelser. Mer saga än den journalistik vi är vana vid från tidningarna.
I förordet till boken hyllar Martin Jönsson, redaktör och medieanalytiker på Svenska Dagbladet, Christer Berglund och begreppet New journalism. Jönsson beskriver Berglunds journalistik med uttryck som ”för bra för att vara sann” och ”journalistik större än det mesta vi kunnat läsa i Sverige de senaste 30 åren”. I bokens prolog beskriver Berglund själv sin skrivprocess; ”samma jävla journalistiska schabloner att stånga pannan blodig emot. Helvetet som föder berättelsen. Stickspåren, exaktheten i detaljerna och den avslöjande nyheten som ingen kvällstidningsreporter lyckas hitta i texten”. Förnyelse och new journalism i all ära. Själv är jag tveksam till om jag verkligen tycker att Christer Berglunds texter är journalistik. Låt mig ge ett exempel. Det första ”reportaget” i boken, ”Timo Koskis galna dans”, handlar om en full, drogpåverkad man som släpar sig hem från krogen. Berglund beskriver Koskis vandring genom staden och hur en man kommer fram och börjar tafsa på honom. I raseri drar Koski fram en kniv och hugger ihjäl mannen. Längre fram i historien kommer det sedan fram att detta är Koskis egen version av händelsen. Kamrater och bekanta till den döde säger att deras vän aldrig skulle ha agerat på det här sättet. Koski själv erkänner att han var hög på amfetamin och endast minns händelsen suddigt. Hur kan Berglund då ge en detaljerad, exakt bild av hur mordet gick till? Inte förränn i slutet av texten kommer ifrågasättandet. Talar Koski verkligen sanning? Var det kanske så att mordet var oprovocerat? Problemet här är att har läsaren redan blivit allt för bekant med Koskis version. När jag bläddrar igenom boken associerar jag genast texten med ”han som stack ned en homosexuell som tafsade”.
Så vitt jag vet är grunden till all journalistik ett oberoende och ett sökande efter sanningen. Reportaget är visserligen unikt då reportern själv kan lägga in betraktelser – men kan en hel rekonstruktion, byggd på flyktiga, partiska minnen verkligen räknas som betraktelser? Jag tycker inte det. Att kalla ”I dödens väntrum” för journalistik är att föra läsaren bakom ljuset. Boken är ingen sanning. Det är journalistiska intryck som skrivs till en historia där spänning går före sanning.
Jan Gradvall på Sydsvenskan är en av de journalister som är mest positiva till begreppet new journalism, att blanda journalistik och litteratur. Han pekar på arbetssättet, intervjun och researchen, som den faktor som göra att denna typ av litteratur kan kallas journalistik. För att kunna skriva inifrån människors huvud behövs det en hel del research. Åtskilliga intervjutillfällen, ett stort mått av förtroende och en villighet hos intervjuobjektet. Jag kan håller med om att new journalism bygger på ett kanske i många fall djupare och mer noggrant researcharbete än vanliga journalistik. Detta borde anses som positivt. Men, och det är ett stort men. När man börjar gräva i folks minnen får man alltid en subjektiv bild, medvetet eller omedvetet. Musiker och kändisar kanske gärna berättar om sitt liv – men hur villiga är åtalade att erkänna sina brott? Jag drar åter igen paralleller till historien om Timo Koski. Han berättade sin subjektiva sanning. En sanning kantad av sprit, droger och minnesluckor. Ändå är det hans sanning som lyfts fram som den ultimata sanningen.
En fråga som man måste ta ställning till när man talar om sanning är om det verkligen finns en ultimat sanning. Är journalistik i sin traditionella form helt objektiv? Kan man överhuvudtaget skriva helt objektivt? Naturligtvis inte. Alla nyheter, reportage och artiklar fläckas mer eller mindre av åsikter och tankar. Om det inte finns någon objektivitet, hur kan jag då hävda att den litterära journalismens sanning är för partisk? Anna Jungstrand, Svenska dagbladet, påpekar det bisarra i att all sanning om en enda person skulle kunna rymmas i ett litet reportage. Någonstans måste journalisten göra ett aktivt val och välja bort egenskaper, citat och händelser. Det gäller både i den litterära- och journalistiska journalistiken. Idealistisk som jag är vill jag ändå på något sätt krampaktigt hålla kvar vid tanken på en objektivitet och en ultimat sanning. Även om man inte kan skriva helt objektivt så borde det ju vara mer korrekt att journalisten skildrar saker ur sitt eget perspektiv, och på så sätt klargör för läsaren att detta är just hans bild av verkligheten. När man istället lever sig in i de utsattas roll och tolkar deras uttryck, då är det inte längre en tolkning. Det är en sanning som läsaren matas med. ”Såhär är det, inget annat!”
I förordet till boken hyllar Martin Jönsson, redaktör och medieanalytiker på Svenska Dagbladet, Christer Berglund och begreppet New journalism. Jönsson beskriver Berglunds journalistik med uttryck som ”för bra för att vara sann” och ”journalistik större än det mesta vi kunnat läsa i Sverige de senaste 30 åren”. I bokens prolog beskriver Berglund själv sin skrivprocess; ”samma jävla journalistiska schabloner att stånga pannan blodig emot. Helvetet som föder berättelsen. Stickspåren, exaktheten i detaljerna och den avslöjande nyheten som ingen kvällstidningsreporter lyckas hitta i texten”. Förnyelse och new journalism i all ära. Själv är jag tveksam till om jag verkligen tycker att Christer Berglunds texter är journalistik. Låt mig ge ett exempel. Det första ”reportaget” i boken, ”Timo Koskis galna dans”, handlar om en full, drogpåverkad man som släpar sig hem från krogen. Berglund beskriver Koskis vandring genom staden och hur en man kommer fram och börjar tafsa på honom. I raseri drar Koski fram en kniv och hugger ihjäl mannen. Längre fram i historien kommer det sedan fram att detta är Koskis egen version av händelsen. Kamrater och bekanta till den döde säger att deras vän aldrig skulle ha agerat på det här sättet. Koski själv erkänner att han var hög på amfetamin och endast minns händelsen suddigt. Hur kan Berglund då ge en detaljerad, exakt bild av hur mordet gick till? Inte förränn i slutet av texten kommer ifrågasättandet. Talar Koski verkligen sanning? Var det kanske så att mordet var oprovocerat? Problemet här är att har läsaren redan blivit allt för bekant med Koskis version. När jag bläddrar igenom boken associerar jag genast texten med ”han som stack ned en homosexuell som tafsade”.
Så vitt jag vet är grunden till all journalistik ett oberoende och ett sökande efter sanningen. Reportaget är visserligen unikt då reportern själv kan lägga in betraktelser – men kan en hel rekonstruktion, byggd på flyktiga, partiska minnen verkligen räknas som betraktelser? Jag tycker inte det. Att kalla ”I dödens väntrum” för journalistik är att föra läsaren bakom ljuset. Boken är ingen sanning. Det är journalistiska intryck som skrivs till en historia där spänning går före sanning.
Jan Gradvall på Sydsvenskan är en av de journalister som är mest positiva till begreppet new journalism, att blanda journalistik och litteratur. Han pekar på arbetssättet, intervjun och researchen, som den faktor som göra att denna typ av litteratur kan kallas journalistik. För att kunna skriva inifrån människors huvud behövs det en hel del research. Åtskilliga intervjutillfällen, ett stort mått av förtroende och en villighet hos intervjuobjektet. Jag kan håller med om att new journalism bygger på ett kanske i många fall djupare och mer noggrant researcharbete än vanliga journalistik. Detta borde anses som positivt. Men, och det är ett stort men. När man börjar gräva i folks minnen får man alltid en subjektiv bild, medvetet eller omedvetet. Musiker och kändisar kanske gärna berättar om sitt liv – men hur villiga är åtalade att erkänna sina brott? Jag drar åter igen paralleller till historien om Timo Koski. Han berättade sin subjektiva sanning. En sanning kantad av sprit, droger och minnesluckor. Ändå är det hans sanning som lyfts fram som den ultimata sanningen.
En fråga som man måste ta ställning till när man talar om sanning är om det verkligen finns en ultimat sanning. Är journalistik i sin traditionella form helt objektiv? Kan man överhuvudtaget skriva helt objektivt? Naturligtvis inte. Alla nyheter, reportage och artiklar fläckas mer eller mindre av åsikter och tankar. Om det inte finns någon objektivitet, hur kan jag då hävda att den litterära journalismens sanning är för partisk? Anna Jungstrand, Svenska dagbladet, påpekar det bisarra i att all sanning om en enda person skulle kunna rymmas i ett litet reportage. Någonstans måste journalisten göra ett aktivt val och välja bort egenskaper, citat och händelser. Det gäller både i den litterära- och journalistiska journalistiken. Idealistisk som jag är vill jag ändå på något sätt krampaktigt hålla kvar vid tanken på en objektivitet och en ultimat sanning. Även om man inte kan skriva helt objektivt så borde det ju vara mer korrekt att journalisten skildrar saker ur sitt eget perspektiv, och på så sätt klargör för läsaren att detta är just hans bild av verkligheten. När man istället lever sig in i de utsattas roll och tolkar deras uttryck, då är det inte längre en tolkning. Det är en sanning som läsaren matas med. ”Såhär är det, inget annat!”
tisdag 24 februari 2009
Blogginlägg B: Etikens gråzoner
Hur mycket får man säga och skriva i media? Vad är relevant? Vem bestämmer vad som är rätt och fel? Varför är kvällstidningarna mycket snabbare med att lämna ut namn och bild, medan TV och radio väntar in i det sista?
Vad som publiceras styrs av etiska regler som fattas av pressens huvudorganisationer. I teorin är detta snarare en hederskodex som media valt att sätta upp för att hålla hög kvalité och ett stort förtroende hos läsarna, än riktigt regler. För att se till att reglerna efterföljs finns Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd till hands (gäller trycka medier).
Reglerna om vad som publiceras brukar kallas publicitetsreglerna och slår fast följande:
- Ge korrekta nyheter
- Var generös med bemötanden
- Respektera den personliga integriteten
- Var varsam med bilder
- Hör båda sidor
- Var försiktig med namn
Att ge korrekta nyheter kan tyckas som en självklarhet. Med detta syftar man också på vikten av att noga kontrollera faktauppgifter och uttalanden. Det rör sig också om rent formella grejer, som att löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i det som skrivits. Samt att bilder och illustrationer inte användas på ett vinklat sätt.
Om något trots allt går fel är det viktigt att bemöta kritiken. Den tidning som har publicerat falska uppgifter har en skyldighet att också ta på sig ansvaret och erkänna att man hade fel. Den som känner sig kränkt eller förtalad har rätt att göra sin åsikt hörd eller få ett skriftligt upprättande tryckt i tidningen. Rättelser ska ordnas snabbt och inte ”gömmas undan”. Samma gäller klargöranden och åsikter från Pressens Opinionsnämnd.
Respekt för den personliga integriteten är viktigt för att tidningarna inte ska bli ett centrum för fördomar och smutskastning. Behöver verkligen svenska folket veta att knarklangaren bodde på Centralgatan i Uppsala? Eller att hans båda barn har dåliga betyg? Etiken säger att man ska låta bli att publicera sådan som inte är av direkt allmänintresse. Vad som betraktas som allmänintresse är dock en gråzon. Etiken säger dessutom att man är försiktig vid självmord och alltid bör visa anhöriga största möjliga hänsyn. Andra saker som i det längsta skall utlämnas är uppgifter om etnicitet, kön, nationalitet, yrke, politiska åsikter, religion och sexuell läggning eftersom dessa helt saknar relevans för nyheten.
Att vara varsam med bilder och att höra båda sidor säger i mångt och mycket sig självt. Det är direkt olämpligt att publicera en närbild på en man som dött i en trafikolycka eftersom detta genast möjliggör identifiering. Använder man sig av montage eller annan förvägning av bilden ska detta redogörs för att undvika missförstånd hos läsaren. I debatter är det viktigt att man låter båda sidor komma till tals innan man går ut med en nyhet. Medierna själva måste hålla en neutral position i en tvist och inte ta parti för den ena parten.
Frågan om att publicera namn är alltid en svår fråga på redaktionerna. När är allmänintresset så stort att alla behöver få veta vem den utpekade är? Kan en tidig namnpublicering göra att ett brott blir lättare att reda upp? Vad händer den som blir felaktigt utpekad? Vilka konsekvenser kan det få om man inte publicerar namn? Tumregeln är att offentliga personer med viktiga roller i samhället behöver göra mindre för att synas. Politiker har trots allt utsetts genom folkets förtroende och att inte granska dem mer ingående vore i det närmaste ett brott mot demokratin.
För en tid sedan uppmärksammade Sveriges Radio program Medierna fenomenet om vad som skrivs i media. Som exempel tog man upp ett mord i Malmö. En öppet homosexuell man hade mördats i sin lägenhet. Två muslimska killar, 17 och 15 år gamla, har setts i trappuppgången. Killarna häktas och erkänner att de varit i lägenheten men inte att de utfört mordet. Det visar sig att 17åringen har en blogg på internet där han skriver om religion ur en mer extrem vinkel. På internet börjar ryktet om hatbrott spridas. Åklagaren avfärdar detta och säger att det rör sig om ett mer ”vanligt” mord.
Vad är egentligen av allmänintresse i det här fallet? Mordet i säg är inget extremt. Mannen har knivskurits till döds. Det finns inget motiv som kan lyftas fram. Ryktet om hatbrott skulle självklart vara ordinärt, men åklagaren avfärdar detta. Är det relevant att mannen var homosexuell? Är det relevant att pojkarna är muslimer och den ena av dem driver en extremistisk blogg? Bör man namnpublicera?
Eftersom åklagaren avfärdar hatbrott ansåg Sydsvenskan att det inte fanns någon mening med att lyfta fram offrets sexuella läggning och pojkarnas religion. Mordet behandlas som vilket mord som helst. Aftonbladet gjorde istället tvärtom och publicerade allt. Man saxar citat från pojkens blogg, gör personporträtt där killarna framställs som muslimska extremister och drar paralleller mellan religionen och hat mot homosexualitet. Ingen tidning väljer att namnge pojkarna.
Vilken tidning gjorde rätt? Undanhöll Sydsvenskan viktig information genom att inte berätta alla detaljer? Gjorde Aftonbladets egna paralleller att allmänheten fick fel bild av ungdomarna och motivet till brottet? Hur mycket får man anta i media? Hur mycket får man utelämna? Det enda som kan konstateras är att Sydsvenskan höll fast hårdare vid de etiska reglerna och därför fick en mer rättvis bild av brottet. Aftonbladet satsade på ”skvallerjournalistik” och sålde antagligen fler lösnummer, men vilken tidning får högst trovärdighet i slutändan?
Personligen håller jag mer på Sydsvenskan. Jag tror att det är viktigt att media inte drar förhastade slutsatser och speciellt inte om dessa slutsatser redan avfärdats av någon som är insatt i brottet (som åklagaren i det här fallet). Allmänheten blir inte mer upplyst för att de får reda på att den mördade var homosexuell. Det har inget som helst med saken att göra! Att pojken drev en islamistisk blogg är inte heller relevant om det inte direkt kan kopplas till mordet. På sikt tror jag att "skvallerjournalistik" skadar mer än den tillför. Hamnar lösa rykten och antaganden på löpsedlarna har det definitivt gått utför med nyhetsförmedlingen. Vem kan i längden lita på en tidning som grundar sina nyheter på skvaller och lögner?
Vad som publiceras styrs av etiska regler som fattas av pressens huvudorganisationer. I teorin är detta snarare en hederskodex som media valt att sätta upp för att hålla hög kvalité och ett stort förtroende hos läsarna, än riktigt regler. För att se till att reglerna efterföljs finns Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd till hands (gäller trycka medier).
Reglerna om vad som publiceras brukar kallas publicitetsreglerna och slår fast följande:
- Ge korrekta nyheter
- Var generös med bemötanden
- Respektera den personliga integriteten
- Var varsam med bilder
- Hör båda sidor
- Var försiktig med namn
Att ge korrekta nyheter kan tyckas som en självklarhet. Med detta syftar man också på vikten av att noga kontrollera faktauppgifter och uttalanden. Det rör sig också om rent formella grejer, som att löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i det som skrivits. Samt att bilder och illustrationer inte användas på ett vinklat sätt.
Om något trots allt går fel är det viktigt att bemöta kritiken. Den tidning som har publicerat falska uppgifter har en skyldighet att också ta på sig ansvaret och erkänna att man hade fel. Den som känner sig kränkt eller förtalad har rätt att göra sin åsikt hörd eller få ett skriftligt upprättande tryckt i tidningen. Rättelser ska ordnas snabbt och inte ”gömmas undan”. Samma gäller klargöranden och åsikter från Pressens Opinionsnämnd.
Respekt för den personliga integriteten är viktigt för att tidningarna inte ska bli ett centrum för fördomar och smutskastning. Behöver verkligen svenska folket veta att knarklangaren bodde på Centralgatan i Uppsala? Eller att hans båda barn har dåliga betyg? Etiken säger att man ska låta bli att publicera sådan som inte är av direkt allmänintresse. Vad som betraktas som allmänintresse är dock en gråzon. Etiken säger dessutom att man är försiktig vid självmord och alltid bör visa anhöriga största möjliga hänsyn. Andra saker som i det längsta skall utlämnas är uppgifter om etnicitet, kön, nationalitet, yrke, politiska åsikter, religion och sexuell läggning eftersom dessa helt saknar relevans för nyheten.
Att vara varsam med bilder och att höra båda sidor säger i mångt och mycket sig självt. Det är direkt olämpligt att publicera en närbild på en man som dött i en trafikolycka eftersom detta genast möjliggör identifiering. Använder man sig av montage eller annan förvägning av bilden ska detta redogörs för att undvika missförstånd hos läsaren. I debatter är det viktigt att man låter båda sidor komma till tals innan man går ut med en nyhet. Medierna själva måste hålla en neutral position i en tvist och inte ta parti för den ena parten.
Frågan om att publicera namn är alltid en svår fråga på redaktionerna. När är allmänintresset så stort att alla behöver få veta vem den utpekade är? Kan en tidig namnpublicering göra att ett brott blir lättare att reda upp? Vad händer den som blir felaktigt utpekad? Vilka konsekvenser kan det få om man inte publicerar namn? Tumregeln är att offentliga personer med viktiga roller i samhället behöver göra mindre för att synas. Politiker har trots allt utsetts genom folkets förtroende och att inte granska dem mer ingående vore i det närmaste ett brott mot demokratin.
För en tid sedan uppmärksammade Sveriges Radio program Medierna fenomenet om vad som skrivs i media. Som exempel tog man upp ett mord i Malmö. En öppet homosexuell man hade mördats i sin lägenhet. Två muslimska killar, 17 och 15 år gamla, har setts i trappuppgången. Killarna häktas och erkänner att de varit i lägenheten men inte att de utfört mordet. Det visar sig att 17åringen har en blogg på internet där han skriver om religion ur en mer extrem vinkel. På internet börjar ryktet om hatbrott spridas. Åklagaren avfärdar detta och säger att det rör sig om ett mer ”vanligt” mord.
Vad är egentligen av allmänintresse i det här fallet? Mordet i säg är inget extremt. Mannen har knivskurits till döds. Det finns inget motiv som kan lyftas fram. Ryktet om hatbrott skulle självklart vara ordinärt, men åklagaren avfärdar detta. Är det relevant att mannen var homosexuell? Är det relevant att pojkarna är muslimer och den ena av dem driver en extremistisk blogg? Bör man namnpublicera?
Eftersom åklagaren avfärdar hatbrott ansåg Sydsvenskan att det inte fanns någon mening med att lyfta fram offrets sexuella läggning och pojkarnas religion. Mordet behandlas som vilket mord som helst. Aftonbladet gjorde istället tvärtom och publicerade allt. Man saxar citat från pojkens blogg, gör personporträtt där killarna framställs som muslimska extremister och drar paralleller mellan religionen och hat mot homosexualitet. Ingen tidning väljer att namnge pojkarna.
Vilken tidning gjorde rätt? Undanhöll Sydsvenskan viktig information genom att inte berätta alla detaljer? Gjorde Aftonbladets egna paralleller att allmänheten fick fel bild av ungdomarna och motivet till brottet? Hur mycket får man anta i media? Hur mycket får man utelämna? Det enda som kan konstateras är att Sydsvenskan höll fast hårdare vid de etiska reglerna och därför fick en mer rättvis bild av brottet. Aftonbladet satsade på ”skvallerjournalistik” och sålde antagligen fler lösnummer, men vilken tidning får högst trovärdighet i slutändan?
Personligen håller jag mer på Sydsvenskan. Jag tror att det är viktigt att media inte drar förhastade slutsatser och speciellt inte om dessa slutsatser redan avfärdats av någon som är insatt i brottet (som åklagaren i det här fallet). Allmänheten blir inte mer upplyst för att de får reda på att den mördade var homosexuell. Det har inget som helst med saken att göra! Att pojken drev en islamistisk blogg är inte heller relevant om det inte direkt kan kopplas till mordet. På sikt tror jag att "skvallerjournalistik" skadar mer än den tillför. Hamnar lösa rykten och antaganden på löpsedlarna har det definitivt gått utför med nyhetsförmedlingen. Vem kan i längden lita på en tidning som grundar sina nyheter på skvaller och lögner?
fredag 13 februari 2009
Blogginlägg A: Nyhetsvärdering
Har du någonsin reflekterat över varför vissa saker blir nyheter medan vissa helt utelämnas i media? Varför skrevs det så mycket om tsunami-katastrofen 2004, men nästan inget om jordbävningar i Kina som påverkade många fler människors liv? Varför blir kändisars privatliv rubriker hos Expressen medan Sydsvenska Dagbladet skriver om börskriser? Nyckeln till svaren heter nyhetsvärdering.
Hos många journalister sitter nyhetsvärderingen i magen. Man känner helt enkelt om en händelse/rapport/pressmeddelande är något att ha. Rent teoretiskt kan man dock identifiera vissa punkter som alla nyheter i viss mån uppfyller.
- Viktig eller relevant. Att riksdagspolitiker mutas för att rösta igenom regeringens förslag är en viktig nyhet både för den enskilde invånaren och för Sverige som en demokrati. Även små, lokala händelser som att Agda fyller 110 år kan vara intressant och relevant för den lokala tidningens läsare.
- Färsk eller aktuell. Att ett flygplan störtat i Borås på eftermiddagen är givetvis ett hett byte för dagspressen. Gamla händelser som plockats fram och aktualiserats kan också bli nyheter. Under veckan har till exempel Centerns totalvändning i kärnkraftsfrågan lyft fram kärnkraftens att vara eller inte vara, på nytt. Även gamla, okända nyheter kan slå stort. Att George Bush hade ett förhållande med sin sekreterare år 2003 kan mycket väl bli en nyhet eftersom det inte tidigare berättats något om saken.
- Nära. I Sverige är det viktigare att 100 människor dött i en tågolycka i Uppsala än att 10 000 indoneser dog i en jordbävning. En bilolycka i en byhåla i Dalarna är viktigt för lokaltidningarna och möjligtvis de regionala tidningarna. Förutom en geografisk närhet spelar även kulturella och språkliga aspekter in. Nyheter från USA eller Australien känns ”närmare” än nyheter från U-landet i Afrika.
- Ovanlig eller annorlunda. Att statsministern kom till regeringsmötet är knappast en nyhet. Skulle dörren däremot slitas upp statsministern utklädd till clown skulle rubrikerna flockas.
- Egen. Drömmen för varje reporter är att kunna vara helt ensam med sin nyhet. Därför drar sig tidningar för att rapportera om sådant som någon annan tidning redan tagit upp. Samma saker gäller pressmeddelanden där man kan gissa sig fram till att även konkurrenten fått ett precis likadant meddelande.
- Personlig. Nyheter som kan hängas upp på en person brukar stiga kraftigt i nyhetsvärde. Visst är det tragiskt att fabriken varslar 400 personer, men kan man dessutom prata med Erik som nu blir utan jobb och inte kan försörja sin 3 åriga son, har man fått något som läsaren kan identifiera sig i.
Det handlar inte bara om nyhetens utformning utan även om tidningen som ska publicera den. Vad som blir en nyhet beror på distributionsområdet. Den rikstäckande tidningen tar in större nyheter som berör många medan regionala som Göteborgs-Posten och Sydsvenskan fokuserar på sina respektive områden. Ju mindre distributionsområde, ju mindre behöver nyheten vara. I de lokala tidningarna kan minsta polisutryckning bli en stor rubrik. Generellt sett är morgontidningar mer seriösa till sin utformning. De tar upp frågor om ekonomi, politik och aktualiteter på ett relevant och informativt sätt. Kvällstidningarna som Aftonbladet och Expressen är mer inriktade på att sälja lösnummer. Till skillnad från dags- och lokaltidningarna har de ingen stor upplaga av prenumeranter utan är beroende av intresseväckande rubriker. Skandaler och kändisar väger därför tungt.
Två nyheter under veckan:
Nya Lidköpings-Tidningen (NLT), fredagen den 13 februari.
Plasttillverkarna Promens i Lidköping har aldrig gått så bra som nu. Trots finanskris och ekonomisk oro måste företaget nyanställa upp till 20 personer i år. Företagets VD säger att framgångerna beror på en positiv stämning bland personalen och stora ordrar till mjölkproducenter i Norge och Finland.
Varför blev detta en nyhet? För det första kan nämnas lite om NLT och Promens i fråga. NLT, eller Nya Lidköpings-Tidningen är en lokaltidning som ges ut främst i Lidköping men även i de närliggande mindre städerna Götene, Skara, Vara och Nossebro. Lidköping är beläget i Skaraborg, Västra Götaland och är en typisk småstad med ca 37 000 invånare i kommunen. Promens har ca 160 anställda och är i sig ingen stor fabrik. Företaget var tidigare en del av PLM/Rexams produktion men har på senare år köpts upp. I princip alla i Lidköping vet vad Promens gör och var det ligger.
Nyhetsvärde:
Viktig/relevant: Detta är en typisk lokaltidningsnyhet. Att 20 personer nyanställs och att ett lokalt företag satsar är inget för en rikstäckande tidning. Däremot ligger det ett nyhetsvärde i att företaget går framåt och satsar under rådande finanskris. Arbetare och vänner till anställda på Promens kan dra en lättad suck och veta att deras nära och kära inte kommer att varslas.
Färsk/aktuell: Aktuell men utan ett egentligt ”bäst före-datum”. Kan publiceras direkt eller ligga kvar på skrivbordet till måndagens nummer då man får bättre plats i tidningen.
Nära: I allra högsta grad. Händelsen sker i Lidköping, tidningens huvudort. Hade det istället varit ett företag i Skara som nyanställt hade artikeln kanske förpassats till en notis.
Ovanlig/annorlunda: Att företag nyanställer är inte ovanligt eller annorlunda. Däremot är det ovanligt att företag anställer under rådande finanskris.
Egen: Antagligen stammar den här nyheten från ett pressmeddelande. NLT kan därför inte vara säker på att vara ensam om nyheten.
Personlig: Man har valt att intervjua VD'n personligen. Nyhetsvärdet hade dock kunnat ökas ytterliggare om man fått tag på en anställd som berättat över lättnaden att slippa bli varslad eller en lycklig nyanställd.
Sammanfattningsvis: En typisk lokalnyhet men med ett relativt starkt nyhetsvärde för de boende. Skulle möjligtvis kunna bli en liten notis i någon regional tidning.
Göteborgs-Posten (GP), tisdagen den 10 februari.
Två av Göteborgs tre psykakuter kan komma att vara stängda till sommaren. Redan förra månaden stängde psykakuten på Mölndals sjukhus och nu hotas även Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Verksamhetschefen säger att det bara rör sig om ett tillfälligt prov under sommaren men anonyma anställda vittnar om att det finns planer på att stänga ned för gott. Situationen för de psykiskt sjuka är redan dålig kommer nu att bli ännu värre.
Varför blev detta en nyhet?
Viktig/relevant: Att sjuka far illa på grund av sparkrav är en både viktig och relevant nyhet. I det här fallet är beslutet dessutom ännu inte fattat och upprörda läsare har därför en chans att visa sitt missnöje för politikerna och på så sätt ”rädda” avdelningarna.
Färsk/aktuell: Egentligen en fortsättning på tidigare artiklar om psykiatrin och nedläggningen av vården. Aktualiseras dock av det kommande beslutet om nedläggning av psykiatrin på Sahlgrenska som ska fattas inom två veckor.
Nära: GP ges ut både i Göteborg och i övriga Västra Götaland. Den här händelsen inträffar i huvudorten (och regionens största ort) vilket gör den intressant för läsarna.
Ovanlig/annorlunda: Sparkrav inom vården är inget nytt.
Egen: Nyheten kommer antagligen från kommunala papper som diarieförts och är öppna för andra. GP valt att intervjua ett antal personer, både politiker och anställda, vilket gör att de kan få en egen vinkel på nyheten.
Personlig: Oroliga läkare intervjuas. Läsarna kan identifiera sig och känna med dem.
Sammanfattning: En följetong om en viktig händelse i centralorten. Har ett stort informativt värde och uppmuntrar folk till att engagera sig politiskt och försöka stoppa beslutet. Ingen egen nyhet, men vinklas på ett personligt sätt.
tisdag 20 januari 2009
Meningen med livet, universum... och den här bloggen
I distanskursen Journalistik (15 hp) på Karlstads Universitetet ingår att man skapar en blogg och där skriver ett visst antal inlägg om vissa förutbestämda frågor.
Grattis, kära läsare! Ni har precis funnit syftet med den här bloggen. Jag är student, jag läser journalistik på KAU och jag ska blogg om vissa förutbestämda (visst är det ett flashigt ord?) saker.
Eftersom detta är en del av en kurs ska jag försöka hålla mig till vissa saker:
- Jag ska vara seriös
- Jag ska inte skriva fula kommentarer till allt inom parentes (vi ser ju hur bra det går)
- Jag ska läsa igenom alla inlägg INNAN jag postar dem, i hopp om att förhindra fula felstavningar och grammatiska fel.
Om inspirationen faller på (det vet man aldrig...) kanske det blir ett och annat spontant inlägg här också. Det får framtiden utröna.
Grattis, kära läsare! Ni har precis funnit syftet med den här bloggen. Jag är student, jag läser journalistik på KAU och jag ska blogg om vissa förutbestämda (visst är det ett flashigt ord?) saker.
Eftersom detta är en del av en kurs ska jag försöka hålla mig till vissa saker:
- Jag ska vara seriös
- Jag ska inte skriva fula kommentarer till allt inom parentes (vi ser ju hur bra det går)
- Jag ska läsa igenom alla inlägg INNAN jag postar dem, i hopp om att förhindra fula felstavningar och grammatiska fel.
Om inspirationen faller på (det vet man aldrig...) kanske det blir ett och annat spontant inlägg här också. Det får framtiden utröna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)