Blogginlägg D: Kampanjjournalistik

”Befria Dawit Isaak!”, ”Nej till FRA!” och ”Stoppa utvisningen av sjuåriga Muhammed!”. Löpsedel efter löpsedel, mittuppslag efter mittuppslag. Är det bara jag som upplever att den så kallade kampanjjournalistiken dyker upp allt mer frekvent i media? På de drygt fyra månaderna som gått av 2009 har kvällstidningarna fullständigt hjärntvättat oss med åsikter. Vi ska skriva under protestlistor, mailbomba riksdagshuset, köpa nålar för att minska barnarbetet och sluta använda dunkuddar för fåglarnas skull. Det är med ett visst mått av hatkärlek som jag surfar in på Aftonbladets nätupplaga och möts av fler uppmaningar; denna gång ska jag skriva under för att befria en fängslad journalist.

För att bena upp mina något motstridiga känslor inför fenomenet kampanjjournalistik börjar jag med det positiva. Det känns på något sätt lite vackert att en hel tidning viger bästa nyhetsplats i det ädla syftet att hämta hem Dawit Isaak till Sverige. Mannen i fråga har suttit i fängelse i åtta år. Brottet? Han skrev kritiska artiklar om regimen i Eritrea. Den svenska regeringen har utövat så kallade ”tysta påtryckningar” för att få honom utelämnad till sitt hemland. Inget har hänt. Någon högt uppsatt tidningsman i vårt avlånga land tröttnar på de verkningslösa åtgärderna och startar en kampanj där han/hon uppmanar allmänheten att skriva på protestlistor som ska användas för att sätta press på regeringen, EU och världen. Ädelt och vacker – journalistik när den är som bäst. Eller?

Den mediekritiska finner inte alls något vackert i detta ädla mediedrev. Kampanjer ÄR faktiskt ensidig opinionsbildning på (bästa) nyhetsplats. Hör ensidig opinionsbildning hemma i oberoende journalistik? Svaret blir ett otvetydigt nej. Objektivitet och en strävan efter att skildra båda sidor borde sitta i ryggmärgen hos varje journalist. Att partiskt skildra vissa händelser är inte bara ett stort maktmissbruk från medias sida, det är även ett sätt att långsamt och bit för bit urholka allmänhetens förtroende. Sedan ska vi inte tala om den fördummande aspekten av det hela. Även en medelmåttig medel-Svensson borde har förmågan att förstå att till exempel barnarbete är dåligt och bör undvikas. Detta utan att media behöver slå påståendet i huvudet på honom och vifta med ett par protestlistor framför hans ögon. Kampanjjournalistik fördummar.

Den som råkar stå på den ”opopulära sidan” i ett mediedrev modell kampanj har det inte lätt. Ofta har han/hon inte ens förtjänat media och läsarnas hat och förakt.. Låt mig dra ett exempel. Vid en järnvägsövergång i den lilla staden Lillstad blir tre personer överkörda varje år. De lokala tidningarna bestämmer sig för att dra igång en kampanj för att få övergången ombyggd till tunnel. Massor av glada invånare engageras – vem vill bli överkörd av tåget? Politikerna fullkomligt dränks i hatbrev och ovett. Låt oss nu tänka efter lite. Varför bygger inte staden om övergången? Är det så att kommunfullmäktige råkar bestå av ett par ovanligt blodtörstiga politiker som älskar att se sina invånare massakeras? Det scenariot är inte så troligt. Sanning är nog istället att pengarna lades på att bygga om en väg där 10 personer dog varje år. En mycket värre dödsfälla. Varför ”glömde” media att nämna den lilla detaljen?

Grundtanken med journalistik är och bör förbli objektiviteten. Strävar man efter sanningen skildrar man båda sidor av problemet och låter läsaren dra sin egen slutsats. Många människor har förmågan att ta saken i egna händer. Om Lena 48 år fortfarande tycker att Dawit Isaak ska frias efter att hon läst om alla parter är det helt fritt fram för henne att starta sin egen kampanj. Hon kan samla ihop namn, skicka brev till riksdagen eller starta en demonstration. MEN hon ska göra det av fri vilja och engagemang. Inte för att Aftonbladet talat om för henne att det är det rätta att göra.

Låt oss inte urholka vår fina pressfrihet genom att bombardera läsarna med partiska artiklar på nyhetsplats. Hur ädelt syftet än må vara. Missförstå mig rätt: jag tycker inte att det är rätt att Isaak hålls fången i Eritrea. Men nyheter är nyheter. Nyheter är opartiska. Läsaren kan dra sin egna slutsats. Läsaren kan fatta egna beslut. Kampanjjournalistik må vara ädel och ha vackra syften. Den journalist som känner att partiskheten kliar i fingrarna har fritt fram att yttra sina åsikter i en ledare eller krönika. Långt borta från de objektiva nyheterna som bygger vårt fria, demokratiska samhälle. Maktmissbruk från medierna gynnar ingen. Varken läsaren, journalisten eller Dawit Isaak!

Blogginlägg C: Litterär journalistik

Boken ”I dödens väntrum” är en reportagesamling av Christer Berglund. Läsaren möts av 15 reportage av olika form, längd och innehåll. Gemensamt för alla är den berättartekniken som Berglund gjort till sin. Istället för att skriva i vanlig, journalistisk form använder Berglund sig att en stil inspirerad av sagor och litteraturen så kallad new journalism. Ofta inleds reportagen med en presentation av huvudpersonen och en introduktion till konflikten som texten kretsar kring. Berglund beskriver sedan händelserna som om han själv varit med och sett på. Det vimlar av detaljer, bilder, tankar och intryck. Information och fakta smygs in i berättelsen nästan utan att läsaren noterar det. Citat från olika intervjuer blandas ihop till en sammanhängande historia med dialoger och betraktelser. Mer saga än den journalistik vi är vana vid från tidningarna.

I förordet till boken hyllar Martin Jönsson, redaktör och medieanalytiker på Svenska Dagbladet, Christer Berglund och begreppet New journalism. Jönsson beskriver Berglunds journalistik med uttryck som ”för bra för att vara sann” och ”journalistik större än det mesta vi kunnat läsa i Sverige de senaste 30 åren”. I bokens prolog beskriver Berglund själv sin skrivprocess; ”samma jävla journalistiska schabloner att stånga pannan blodig emot. Helvetet som föder berättelsen. Stickspåren, exaktheten i detaljerna och den avslöjande nyheten som ingen kvällstidningsreporter lyckas hitta i texten”. Förnyelse och new journalism i all ära. Själv är jag tveksam till om jag verkligen tycker att Christer Berglunds texter är journalistik. Låt mig ge ett exempel. Det första ”reportaget” i boken, ”Timo Koskis galna dans”, handlar om en full, drogpåverkad man som släpar sig hem från krogen. Berglund beskriver Koskis vandring genom staden och hur en man kommer fram och börjar tafsa på honom. I raseri drar Koski fram en kniv och hugger ihjäl mannen. Längre fram i historien kommer det sedan fram att detta är Koskis egen version av händelsen. Kamrater och bekanta till den döde säger att deras vän aldrig skulle ha agerat på det här sättet. Koski själv erkänner att han var hög på amfetamin och endast minns händelsen suddigt. Hur kan Berglund då ge en detaljerad, exakt bild av hur mordet gick till? Inte förränn i slutet av texten kommer ifrågasättandet. Talar Koski verkligen sanning? Var det kanske så att mordet var oprovocerat? Problemet här är att har läsaren redan blivit allt för bekant med Koskis version. När jag bläddrar igenom boken associerar jag genast texten med ”han som stack ned en homosexuell som tafsade”.

Så vitt jag vet är grunden till all journalistik ett oberoende och ett sökande efter sanningen. Reportaget är visserligen unikt då reportern själv kan lägga in betraktelser – men kan en hel rekonstruktion, byggd på flyktiga, partiska minnen verkligen räknas som betraktelser? Jag tycker inte det. Att kalla ”I dödens väntrum” för journalistik är att föra läsaren bakom ljuset. Boken är ingen sanning. Det är journalistiska intryck som skrivs till en historia där spänning går före sanning.

Jan Gradvall på Sydsvenskan är en av de journalister som är mest positiva till begreppet new journalism, att blanda journalistik och litteratur. Han pekar på arbetssättet, intervjun och researchen, som den faktor som göra att denna typ av litteratur kan kallas journalistik. För att kunna skriva inifrån människors huvud behövs det en hel del research. Åtskilliga intervjutillfällen, ett stort mått av förtroende och en villighet hos intervjuobjektet. Jag kan håller med om att new journalism bygger på ett kanske i många fall djupare och mer noggrant researcharbete än vanliga journalistik. Detta borde anses som positivt. Men, och det är ett stort men. När man börjar gräva i folks minnen får man alltid en subjektiv bild, medvetet eller omedvetet. Musiker och kändisar kanske gärna berättar om sitt liv – men hur villiga är åtalade att erkänna sina brott? Jag drar åter igen paralleller till historien om Timo Koski. Han berättade sin subjektiva sanning. En sanning kantad av sprit, droger och minnesluckor. Ändå är det hans sanning som lyfts fram som den ultimata sanningen.

En fråga som man måste ta ställning till när man talar om sanning är om det verkligen finns en ultimat sanning. Är journalistik i sin traditionella form helt objektiv? Kan man överhuvudtaget skriva helt objektivt? Naturligtvis inte. Alla nyheter, reportage och artiklar fläckas mer eller mindre av åsikter och tankar. Om det inte finns någon objektivitet, hur kan jag då hävda att den litterära journalismens sanning är för partisk? Anna Jungstrand, Svenska dagbladet, påpekar det bisarra i att all sanning om en enda person skulle kunna rymmas i ett litet reportage. Någonstans måste journalisten göra ett aktivt val och välja bort egenskaper, citat och händelser. Det gäller både i den litterära- och journalistiska journalistiken. Idealistisk som jag är vill jag ändå på något sätt krampaktigt hålla kvar vid tanken på en objektivitet och en ultimat sanning. Även om man inte kan skriva helt objektivt så borde det ju vara mer korrekt att journalisten skildrar saker ur sitt eget perspektiv, och på så sätt klargör för läsaren att detta är just hans bild av verkligheten. När man istället lever sig in i de utsattas roll och tolkar deras uttryck, då är det inte längre en tolkning. Det är en sanning som läsaren matas med. ”Såhär är det, inget annat!”